Det var Lars Inge Dahl från Stereofotogruppen som hade vänligheten att visa 3D-bilder.

Bilderna var tagna med en 3D kamera med två objektiv. Kameran tar ett par dia i taget, vänster och häger bild. Paret diabilder monteras sedan i en speciell diaram, där man kan justera avståndet mellan bilderna i sidled. Ramen med de dubbla diabilderna visades sedan i en projektor med två objektiv. Framför ena objektivet satt ett polarisationsfilter med vågrät polarisation, framför det andra objektivet satt ett polarisationsfilter med lodrät polarisation. Man kunde se bilderna på en speciell silverduk med polariserande glasögon. Det mesta av polariseringen behålls, men en del försvinner: på en del bilder syntes en svag dubbelbild. Genom att montera paret diabilder i ramen med varierande avstånd, kan man få bilden till synes att ligga bakom dukplanet eller framför. En del motiv föreställde blommande trädgrenar: man kunde nästan plocka kvistarna framför sig.

En hel del olika lösningar kommer på marknaden nu. Det finns en digital 3D kamera att köpa för runt 4000 kr (Fuji). Den har två objektiv, alldeles som en 3D-kamera ska ha. Men den är platt och utmärkt att stoppa i fickan. Den har filmmöjlighet och mikrofon, så man kan göra korta filmsekvenser. Finessen är att displayen på baksidan visar en 3D-bild. En sådan skärm är förmodligen dyr och finns ännu inte i TV-format. För att se bilderna eller filmen i 3D krävs en dator med 3D-skärm eller en TV med 3D-skärm. Man ansluter kameran till datorn. Det krävs också att man har speciella glasögon för att se 3D-bilder. Glasögonen är synkade till skärmens frekvens. Har jag förstått det hela rätt, kör man med 50 Hz i stället för 25 Hz. Varannan bild är vänster, varannan höger. Glasögonen stänger av för höger öga då vänster bild visas och omvänt. Priset för en sådan TV eller skärm ligger på en 13 000 kr.

Tack, Lars Inge Dahl, för en mycket omtalad kväll! Sällan har man hört så många entusiaster.

Kvällen gjorde också att det kom fler nya medlemmar i Tekniska Föreningen.

Bilder: Olof Göstasson och undertecknad.

Tyvärr saknade vi en 3D-kamera för att föreviga kvällen, men vi hade ändå inte kunnat återge bilderna i 3D.

Då jag med intresse följt allt vad som heter 3D, vill jag kort sammanställa de olika metoderna:

På 50 - 60-talet hade man röd-gröna glasögon. Sök på nätet "anaglyph". Tyvärr förlorar man all färginformation.

Detta utvecklades till röd-blå glasögon, som är ett mellanting mellan 3D och färg. Gult och grönt är för ena ögat, rött för det andra.

Polarisation, som nämnt ovan.

Cirkulär polarisation, som går på bio just nu. Tillåter att man vickar på huvudet jämfört med nyssnämnda metod. Dessutom uppstår inte dubbeleffekter (spökbilder) lika lätt som för nyssnämnda metoden.

Integral. Det är vad den omnämnda digitala 3D-kameran hade på displayen. Man kan tänka sig det dubbla antalet pixlar på skärmen än normalt. Framför skärmen finns lodräta prismor, som fungerar som förstoringsglas. Vänster öga ser vissa pixlar, medan höger öga ser andra pixlar. Nackdelen är att höger öga mycket väl kan se pixlarna för vänster öga. Bilden faller därmed. Man får vrida skärmen eller flytta sig i sidled. Om det nu kommer sådana TV-apparater, får man alltså flytta fåtöljen en aning i sidled för att se en bra bild. Men man behöver inga speciella glasögon.

Integralmetoden kan utvecklas till tre - fem objektiv. Bilden faller inte lika lätt som den ovan beskrivna, men kan falla vid betraktande med en taskig vinkel. Svårigheten kan vara att press in tre - fem gånger fler pixlar än normalt på en skärm. På 60-talet fanns 3D-vykort med just denna metod. Det gick alltså att trycka tillräckligt många pixlar under varje förstoringsglas. Det fanns också kameror med tre - fem objektiv. Men filmen fick skickas iväg till ett speciellt labb för att framkallas.

Man kan se ett bildpar genom att skela eller ha ögonen i kors. Stereofotoklubbens medlemstidning har just sådana bilder. Tyvärr är det bara ca 20% som kan träna upp förmågan att skela eller se i kors. Nackdelen är också att bilderna kan vara max 5 cm breda. Sök på nätet på 3D-bilder.

Hologram kan bara fotograferas med laser. Man kan alltså inte ta hologrambilder utomhus. Med röd, grön och blå laser kan man få hologrambilder med ganska naturtrogen färgåtergivning. Dock bara med bilder tagna i labb-miljö.

Man har dock kommit ganska långt med rörliga hologram, ca 10 Hz, vilket är tillräckligt för rörlig film. Dock bara en färg. Med ett hologram kan man se 3D utan glasögon.

Så det är en hel del på gång.

SVT har gjort en provsändning.

Tyvärr kallas också en animerad gubbe för 3D, eller en CAD-bild, om den är gjord i ett 3D-program, även om bilden är helt platt.

Vid tangentbordet:

Stefan Jeppsson